Silverdubblé

Stärkt av julaftonens öring beger jag mig åter till kusten. Vädret är helt omvänt och nu ligger havet stilla med endast krusningar på ytan. Ute på på en udde rullar dyningarna in som vittnar om den gångna dagens kulingvindar, vattnet är mjölkaktigt till färgen och jag ser både spigg och tångräkor som dansar runt bland tång och sten när jag vadar ut. Redan efter några kast har jag ett hårt hugg när jag gör ett spinnstopp, strax därefter tappar jag en fin öring som hugger framför fötterna på mej men retsamt slår sig fri. Jag är på väg mot bilen då jag får för mig att testa en annan udde, ett ställe som aldrig givit någon öring tidigare men nu ser giftigt ut med stora dyningar som rullar in. Jag kastar lite snett och betet hamnar mitt bland stenarna på uddens spets och jag får menda med spöet för att zigg-zakka betet mellan stenarna på ankeldjupt vatten.
Jag hinner inte många vevtag innan hugget kommer och en vacker fisk går till väders, en stund senare kan jag landa en blank vacker öring på 3,1 kg. Nöjd och belåten beslutar jag mig för att prova ett ställe till innan hemfärd, en holme som ofta är lite mer vindutsatt än övriga kuststräckan. Även här bryter vågorna tungt in mot land även om havet i övrigt ligger stilla. Jag har ganska omgående på en 2 kg´s öring som något snöpligt lossnar just när jag ska landa den. Jag behöver inte vänta speciellt länge innan jag får en ny chans, en öring är efter min Cocacola färgade Sandgrävling 3 gånger utan att hugga och skapar stora plogar bakom betet, jag byter då till en klassisk Gladsax röd/gul och hugget kommer som en blixt från klar himmel, öringen måste ha laddat 20 m, för spöt rycks nästan ur händerna på mig. Ytterliggare en folieblank trind Gotlandsöring på 2,8 kg får syna strandstenarna. Jag slår mig ner på en sten och njuter av ögonblicket. Sådana stunder är det lätt att glömma alla bittra dagar med köldstela fingrar och nordanvinden piskande i ansiktet. Havsöringsfiske kan verkligen vara en lisa för själen.