Silverdubblé

Stärkt av julaftonens öring beger jag mig åter till kusten. Vädret är helt omvänt och nu ligger havet stilla med endast krusningar på ytan. Ute på på en udde rullar dyningarna in som vittnar om den gångna dagens kulingvindar, vattnet är mjölkaktigt till färgen och jag ser både spigg och tångräkor som dansar runt bland tång och sten när jag vadar ut. Redan efter några kast har jag ett hårt hugg när jag gör ett spinnstopp, strax därefter tappar jag en fin öring som hugger framför fötterna på mej men retsamt slår sig fri. Jag är på väg mot bilen då jag får för mig att testa en annan udde, ett ställe som aldrig givit någon öring tidigare men nu ser giftigt ut med stora dyningar som rullar in. Jag kastar lite snett och betet hamnar mitt bland stenarna på uddens spets och jag får menda med spöet för att zigg-zakka betet mellan stenarna på ankeldjupt vatten.
Jag hinner inte många vevtag innan hugget kommer och en vacker fisk går till väders, en stund senare kan jag landa en blank vacker öring på 3,1 kg. Nöjd och belåten beslutar jag mig för att prova ett ställe till innan hemfärd, en holme som ofta är lite mer vindutsatt än övriga kuststräckan. Även här bryter vågorna tungt in mot land även om havet i övrigt ligger stilla. Jag har ganska omgående på en 2 kg´s öring som något snöpligt lossnar just när jag ska landa den. Jag behöver inte vänta speciellt länge innan jag får en ny chans, en öring är efter min Cocacola färgade Sandgrävling 3 gånger utan att hugga och skapar stora plogar bakom betet, jag byter då till en klassisk Gladsax röd/gul och hugget kommer som en blixt från klar himmel, öringen måste ha laddat 20 m, för spöt rycks nästan ur händerna på mig. Ytterliggare en folieblank trind Gotlandsöring på 2,8 kg får syna strandstenarna. Jag slår mig ner på en sten och njuter av ögonblicket. Sådana stunder är det lätt att glömma alla bittra dagar med köldstela fingrar och nordanvinden piskande i ansiktet. Havsöringsfiske kan verkligen vara en lisa för själen.

Paus i Julmaten

Julen är en helg fylld med traditioner, en del mer eller mindre nödvändiga. En för mej mycket viktig tradition är att greppa fiskespöt och på självaste julafton försöka fånga en blank Gotlandsöring till Julbordet. När jag tar på mig Neoprenvadarna vid bilen, blåser jag nästan omkull, en hård nordlig vind piskar upp havet och gör allt för att begränsa mina möjligheter att få doppa ett bete. Jag styr stegen mot en stor udde som närmaste ser ut som en stor klyka ut i östersjön, jag upptäcker en liten krökning i strandlinjen som ger ett visst skydd mot vinden och även skapar ett skummande inferno då vatten som blåser från land möter inkommande stora vågor. Jag blir tvungen att gå upp till 27 gr´s Sandgrävling för att nå ut i den hårda vinden. Redan efter några kast får jag ett hårt hugg och kan landa en 1 kg´s öring, blank fet och trind. En stund senare har jag efter en 2 kg´s öring som formligen surfar i en våg efter min Vicke wobbler och nonchalant vänder framför vadarna och skvätter mig i ansiktet. En timme senare kan jag sjunka ner framför brasan i föräldrahemmet, med en öring puttrande på spisen med dill, citron och lagerblad. Visst är det härligt med traditioner :-)

Årets sista Gäddtur

Det är fortfarande beckmörkt då jag,Tobbe och Henrik packar in våra fiskepinaler i bilen på lördagmorgon. Från början hade vi planerat att åka ut och jaga Väddökustens Silverspöken, men dåliga vindförhållande gör att vi istället styr kosan mot Östhammars arkipelagen och årets sista Gäddtur. Väl ute i Henriks lilla plastbåt fiskar vi idogt av grunda vikar, svepande vassar och grynnor som tagna ur en ABC bok för gäddfiske. Gäddorna verkar inte ha läst den boken för trots den fantastiska biotopen så belönas vi bara med enstaka gäddor och hugg. Samtidigt som solen stiger över trädtopparna ser jag en braxen som lojt simmar i ytan längst inne i en vik, sekunden senare exploderar ytan av en grov gädda som får sig ett skrovmål. Det är det närmaste dom stora gäddmatronorna vi kommer denna soliga dag. Decemberdagarna är korta och redan vid 14.30 börjar skymmningen krypa inpå och när Henrik en stund senare bryter av sitt haspelspö ser vi det som ett tecken på att det är dag att lägga för dagen.