Vissa fisketurer vill man gärna glömma då det mest går emot. Trots detta så kanske just dessa turer är bland dom viktigaste, det är dessa "pann-bensvändor" som ger karaktär och moral till kommande drabbningar. Då andra spösvingare sträcker vapen och beger sig hemmåt, står man själv pall för ytterliggare några timmar i rusket. Min fiskekompis Tobbe kan rapportera om just en sådan kämpig vända från den gångna helgen.

"Efter att jag blivit varse om att min båt låg fastfrusen ute vid Roslagen, åkte jag och Henrik ut för att kolla detta. Eftersom det varit blidväder tog vi med gäddpåkarna i hopp om att kunna göra några kast.
Naturligtvis låg isen fortfarande i den nordvända viken, men skam den som ger sig! Efter att ha hackat oss ut ca fem meter och insett att isen var 10cm tjock var det trots allt läge att ge upp. Eftersom vi hade fiskeutrustning med oss tog vi vägen förbi Väddö på vägen hem för att fiska Havsöring.
Val av plats var inte helt lätt eftersom det endast blåste ca 4 m/s från väst och vi hade ont om tid, så vi struntade i den omöjliga uppgiften att söka vind och åkte för att utforska Fjällbostrand istället, då fiskeförbudet upphörde där from 1 jan.

Det började "bra" för Henrik med en 4 hg´s skrubbskädda, på en sandgrävling?
Vi knallade vidare en bit söderut och upptäckte att vi inte var dom enda som var ute och fiskade, det var nämligen en herre ute och vittjade sina nät som han hade placerat jämns med stranden ca 20 meter ut, *suck*.
Vi gick vidare och fiskade söder om Tullviksån, där det var fritt från nät, men när vi kom fram började det redan att mörkna, så det var dags att gå tillbaka.

Efter en del skuttande bland stenarna kände jag att jag hade ganska bra kontroll på fötterna så jag ökade takten lite. Detta resulterade i att jag halkade omkull och kastade fiskespöet i en sten så hårt att rullen fortsatte utan spöet och att delarna åkte ihop så pass att spöet inte gick att få isär.

I helgen blir det hårdsatsning igen, Trägen vinner...........//Torbjörn

Jerk-Clinic

26 December
Det blåser och regnet hänger i luften när vi kommer ner till den gamla fiskehamnen. Jag har under dom tidigare dagarna försökt locka med mig Alex "Mcfire" på havsöringfiske, men han har varit svårtrugad. Istället har jag fått en draglåda proppad med Jerkbeten, placerad under nosen och fått beskåda hans senaste investeringar, det ena betet märkligare än det andra.
Så här brukar det se ut, undertecknad står utvadad i snöstormen medan Alex njuter av stugvärmen och drömmer sig bort till vassvikar och hungriga gäddor. När jag föreslår att vi ska testa några av hans nya Jerkar i en närliggande hamn, är han dock inte sen att hoppa i flytoverallen och greppa Jerkspöt.

Svanarna skriker och flyr för livet då Alex dänger iväg en Dunwright Dancer på 200 gr i den fridfulla lilla fiskehamnen. "Det är som att kasta varpa" säger Alex förnöjt innan han laddar för ett nytt kast med "knogjärnet" som betet även kallas. Själv skakar jag på huvudet och vandrar ut på en vågbrytare där vågorna dundrar in så att vattnet står som gejsrar i luften. Redan efter några kast är jag riktigt blöt där jag balanserar på dom såphala stenarna. En stund senare kan jag summera två "sprall" och två tappade fiskar. Alex låter sig inte distraheras av mitt tjoande och drillande, utan står förnöjt kvar inne i hamnen och kastar sina brontobeten och smackar belåtet. Det vore ju knäckande om han skulle få en riktig storgädda när han står där i hamnen tänker jag högt för mig själv och gör honom sällskap.

Jag provkastar några av dom hiskeliga betena och blir förtjust i en liten (nåja) dunwright dancer, ett lättfiskat bete som med en orationell lockande gång. Även den handtillverkade svenska Jerken MangeBoy ser riktigt giftig ut. Alex visar även upp en märklig finländsk Jerk, målad med abborrar på, snacka om abborrfärg.


Nicka ansluter och vi vandrar ut till havsöringsreven för ett sista försök innan andra plikter kallar. Trots fina förhållanden har vi ingen kontakt med fisk och efter någon timme är jag tvungen att bryta för att hinna med färjan.

Tillbaka i lunken

Lördagen den 30 december.
Jag kunde jag inte motstå Henrik och Tobbes erbjudande att hänga med till Väddö för att fiska havsöring. Fylld av självförtroende efter Gotlandstrippen tänkte jag att "flytet" säkert skulle smitta av sig även till Roslagens vackra kust. Redan efter några timmar kommer jag in i fiskelunken, vev vev vev-stopp, vev vev vev-stopp. Första lokalen resulterar i ett ynka hugg på tre man, trots att förhållandena är smått optimala med frisk vind som ligger på utan att det för den skull är grumligt i vattnet. På väg till nästa plats krockar vi närpå med en älgko som genar över grusvägen precis framför bilen, imponerande djur som man inte skulle vilja ha i framsätet.

Nästa spot är en populär sträcka, och på parkeringen står det redan 4 bilar. Längs sträckan kan vi se fem utvadade fiskare som idogt kastar sina långsmala drag ut i böljorna. Tobbe och Henrik vadar ut till en holme där Tobbe tidigare haft lycka, själv kastar jag av en fin udde utan någon som helst känning. Jag möter en äldre herre som brukar lägga nät i närheten vid islossningen, han berättar om en 10 kg´s "lax" som han fångade en vår vid islossningen, Lax är ofta det namn som nätgubbarna använder på havsöringen, bättre än "havsforell" tänker jag tyst för mig själv.
När det börjar skymma samlas vi vid bilen, vi samspråkar med några av dom andra spösvingarna och alla har haft ett lika påvert fiske. En liten "sprallis" är det enda som rapporteras. Vi kliar oss alla i huvudet då förhållandena är optimala. I vattnet kan vi bitivs se tångräkor och spigg i mängder, rena smörgåsbordet för en hungrig Havsöring, men icke. Vi omkullkastar alla teorier och beslutar oss för att öringen är utrustad med en slumpgenerator i huvudet. Årets sista tur lider mot sitt slut och vi packar i hop och beger oss hemmåt.